Jag skriver om historien.

Varför föddes jag inte på artonhundratalet?
Varför var det inte jag som skrev alla svenska sorgliga skillingtryck, om självmord, svartsjuka och pina? Jag tycker det är så orättvist att denna konstskatt inte ens fick en chans att uppfinnas av mig.

Därför tar jag mig friheten att skriva om historien. Den kända sorgliga visan i en sal på lasarettet, om den svårt bröstsjuka flickan, är hädanefter skriven av mig. Bara mig. Nu vet ni det!

I en sal på lasarettet.
(Text och musik: Gustav Karlsson)

I en sal på lasarettet
där de vita sängar står
låg en liten bröstsjuk flicka
blek och tärd med lockigt hår.

Allas hjärtan vann den lilla
där hon låg så mild och god.
Bar sin smärta utan klagan
med ett barnsligt tålamod.

Så en dag hon frågar läkarn,
som vid hennes sida stod:
Får jag komma hem till påsken
till min egen lilla mor?

Läkarn svarar då den lilla:
Nej mitt barn, det får du ej,
men till pingsten kan det hända
du får komma hem till mor.

Pingsten kom med gröna björkar
blomsterklädd står mark och äng,
men den lilla sjuka flickan
låg där ständigt i sin säng.

Så på nytt hon frågar läkarn
som vid hennes sida står:
Får jag komma hem till hösten
till min egen lilla mor?

Läkarn svarar ej den lilla,
men strök sakta hennes hår,
och med tårar i sitt öga
vänder han sig om och går.

Nu hon slumrar uti mullen
slumrar sött i snövit skrud.
Från sin tåligt burna längtan
har hon farit upp till Gud.