Existensens djävulusiska fiskdoft.

Idag framlade min kära vän Olle en teori, förklarande det välkända fiskproblemet, det vill säga varför det alltid luktar fisk i näsan ögonblicket efter att man petat sig där. Och varför fiskdoften uppstår först efter att snoret avlägsnats.

Teorin gick ut på att det, tvärt emot tidigare rön, är verkligheten, miljön eller existensen som luktar fisk och inte något annat, som till exempel svaljets slemhinnor.

Snoret har en mycket viktig funktion för människan, nämligen som destruent av denna existensens evigt onda fiskstank.

Med hjälp av negativ lukt utsöndrad av snorkråkorna, neutraliseras denna stank, på samma sätt som Tena Lady®'s patenterade Odour Controlers speciella nanosomenzym neutraliserar irriterande doftkroppar och fria odörradikaler.

Med andra ord: När kråkmassans makromolekyler avlägsnas, sätts det mänskliga doftneutraliseringssystemet tillfälligt ur spel, varpå verklighetens fruktansvärda fiskdoft släpps att härja i fullständig frihet.

Kanske är det dags att ändra vår negativa syn på, det för människan så basala och prosaiska ämnet snor?

Hälsningar:
Karin Bojs
karinbojs@dn.se

Den här damen har två saker att tacka
angående sin brist på stank:
nanosomenzymer och snor.